EXT. RADHUS - YTTERDÖRREN - KVÄLL
Owen står ett helt steg från dörren i arbetskläder. Fjortonåringen som öppnade håller ena handen på låset. Owen pekar på honom.
Är din pappa hemma? Nej. Bra. Jag är inte här för honom. Jag är här för dig. Stå kvar där, det är lugnt. Jag kommer inte in.
Du vet vem jag är. Du känner min son. Isaac. Liten, glasögon, gör det där med ärmarna. Du har lagt hans väska i soptunnan vid busskuret. Varje dag sedan höstlovet. Han har sagt till sin mamma att han tappar bort den. Sju väskor. Jag har köpt väskor, Callum. Jag har köpt dem i paket.
Jag kom hit för att skrämma dig. Det säger jag ärligt. Jag satt i skåpbilen i tjugo minuter och funderade på vad jag skulle säga. Jag hade ett tal. Det innehöll en hel del ord som din mamma inte skulle gilla.
Sedan pekade jag på dig nyss, och du gjorde så där. Med armen. Upp. Innan jag ens hade pekat klart.
Det är en snabb arm, grabben. Jag känner den armen. Jag hade en. Min pappa var en stor man i ett litet kök, och jag hade den snabbaste armen på hela vår gata. Och varje dag i skolan hittade jag någon som var mindre än jag och la hans väska i en soptunna.
Inte Isaac. Någon annan, innan du föddes. Danny Moss. Jag tänker mer på Danny Moss än på min pappa.
Så här gör jag nu. Ingenting. Jag säger inget till skolan, och jag säger inget till din pappa. Jag säger inget till din pappa, Callum. Hör du mig?
Men i morgon, vid busskuret, tar du upp hans väska, räcker den till honom och säger 'varsågod'. Ett ord. Det är hela jobbet.
Det här är mitt nummer. Du ringer det inte om Isaac. Du ringer det om du någonsin behöver en skåpbil.