INT. SIMHALL - ÖVERSTA HOPPBRÄDAN - DAG
Kai står längst ut på brädan med tårna krökta över kanten. Kai hör någon på stegen, vänder sig om och ser sin lillebrors huvud dyka upp.
Kom inte längre upp. Stanna på det steget. Det där. Håll i båda sidorna.
Jag är inte rädd. Jag kollar. Man måste kolla vattnet först, efter löv och sånt. Jag gör det ordentligt.
Theo, varför kom du upp? Du får inte. Du är sju. Man måste vara åtta och ha sitt märke, och du har grodmärket, och grodmärket gäller för lilla bassängen.
Nej, jag kan inte gå ner, du står ju på stegen. Och den där pojken är bakom dig. Och hans pappa är bakom honom. Det står en hel familj på stegen.
Okej. Kan jag berätta en sak, och du säger inget till mamma? Jag har varit häruppe förut. Tre gånger. Varje lördag sedan sommaren. Och varje gång jag kommer hit, till änden, där det skrovliga slutar, och tittar ner, ser vattnet jättelångt bort ut och jättehårt, som ett golv. Och jag går ner för stegen och säger till alla att badvakten sa att det var stängt.
Det var inte stängt.
Gråt inte. Theo. Hej. Det är okej. Du gjorde något modigt, du kom upp. Det räknas. Pappa säger att det svåra är att komma upp. Han säger det om tandläkaren också, så jag vet inte.
Så här gör vi. Du går ner. Långsamt, med båda händerna. Säg förlåt till mannen. Sedan ställer du dig precis vid kanten, bredvid badvakten, och tittar på mig. Titta inte på vattnet. Titta på mig.
Och när mitt huvud kommer upp, vinkar du. Jättestort. Då vet jag att jag gjorde det.