Uppkörningen

Får jag bara, innan du skriver något. Jag vet att pennan redan rör sig. Jag ser att den rör sig. Men jag vill att händelseförloppet kommer med i protokollet, för rondellen var, så här i efterhand, inte helt och hållet jag.

Ett. Skyltningen. Det finns en skylt där det står Centrum och en pil som pekar, skulle jag säga, på en häck. Två. Lastbilen. Du såg lastbilen. Lastbilen hade åsikter om vilket körfält den befann sig i och de åsikterna ändrades. Tre, och här vill jag vara rättvis mot mig själv, spegelkollen var utmärkt. Det sa du. Du sa 'bra' högt. Jag hörde det. Det finns dokumenterat, med din röst.

Och sedan kommer den del som jag medger ser illa ut från passagerarsätet, nämligen stoppet. Halvvägs runt. Med blinkersen åt fel håll. Jag tänker inte förolämpa dig genom att säga att det var bilen.

Det var min mormor. I mitten av rondellen. Hon sköter kommunens rabatter, tisdagar, reflexväst, en sådan där liten knädyna. Jag kom runt kurvan och hon reste sig och vinkade, med planteringsspaden, med hela armen, och man kan inte låta bli att vinka åt sin mormor. Det går inte. Ingen kan. Det finns ingen ruta på din blankett för det men det borde det finnas. Jag vinkade, bilen gjorde som bilar gör när man släpper med ena handen, och lastbilen var, till dess heder, väldigt förstående.

Så. Delat ansvar. Med en kvinna på sjuttiofyra och en häck. Kryssa det du behöver, jag tänker inte bråka. Jag ber bara att du gör det ganska fort, för hon är klar med penséerna och på väg hit, och om hon frågar hur det gick måste jag redan vara ute ur den här bilen.