INT. BARNDOMSHEM - HALL - SEN EFTERMIDDAG
Theo står på knä framför en trädörr i barnstorlek med en gammal mässingsnyckel vid låset. Mara kommer in med den sista flyttkartongen och tvärstannar.
Flyttkartongen glider mot Maras höft.
Mara
Säg att det där är en kapsylöppnare.
Theo
Den öppnar något. Tekniskt sett är du väldigt nära.
Mara
Mamma sa att det inte fanns någon dörr under trappan.
Theo
Mamma sa också att väggen var massiv. Massiva väggar brukar inte ha gångjärn, Mara.
Mara
Sätt tillbaka panelen. Mäklaren kommer om arton minuter, och vi tänker inte förklara hemligt snickeri för en främling.
Theo
Toppen. Då har vi sjutton minuter på oss att ta reda på varför alla ljög.
Mara
Ingen ljög. Det är säkert ett gammalt kolförråd.
Theo
Med våra initialer inristade över låset? Dina först, mina under, med pappas handstil?
Mara
Du vet inte att det är hans.
Mara
Det behöver jag inte. Nyckeln vrids två gånger och fastnar sen. Du kommer bryta av den.
Theo
Intressant sak att veta om en dörr som inte finns.
Theo
Fråga ordentligt. Som om jag är en person i familjen och inte en brandvarnare du kan plocka batterierna ur.
Mara
Theo, snälla ge mig nyckeln.
Theo
Snälla berätta var den låg innan jag hittade den insydd i pappas gröna rock.
Mara
Den rocken lämnade vi till second hand i vintras.
Theo
Nej. En påse lämnades in. Du flyttade rocken till vinden och hoppades att jag skulle sluta leta.
Mara
Jag hoppades att vi kunde flytta utan att göra varje kartong till en brottsutredning.
Theo
Jag hoppades att min syster inte skulle gömma bevis i isoleringen. Vi är båda besvikna.
Mara
Jag öppnade den en gång. I januari förra året. Det är det du vill höra, eller hur? Jag öppnade den och stängde igen.
Mara
Lova att du inte gör det här till en av dina teorier om tunnlar, tidsmaskiner eller att pappa bor bakom värmepannan.
Theo
Nej. Du får inte kräva rätt reaktion av mig innan du berättar sanningen.
Mara
Trappor. De fortsatte längre ner än källaren, trots att källaren slutar precis där. Och jag hörde ett tåg.
Theo
Det har inte funnits någon järnväg nära huset på sextio år.
Mara
Jag vet. Ändå kände jag lukten av varm metall. Sen såg jag perrongen där pappa lämnade oss, precis som den såg ut den morgonen.
Theo
Såg du den genom dörren?
Mara
Inte som en bild. Hallen sträcktes ut tills tapeten blev kakel på en station. I en sekund var huset och perrongen samma plats.
Theo
Och ändå gick du nerför trappan ensam. Antingen otroligt modigt eller det mest Mara-aktiga beslutet någonsin.
Mara
Jag såg hans resväska. Jag hörde mig själv skrika från bilen. Jag stängde dörren innan jag behövde höra resten.
Theo
Så du bestämde att jag aldrig fick veta.
Mara
Du var nio. Du lämnade fortfarande ytterlampan tänd för honom. Skulle jag bjuda ner dig för att se honom gå två gånger?
Theo
Du var tolv. Varför beter sig alla som om man blir reservförälder så fort man fyller tolv?
Mara
För att någon behövde märka när du inte fått middag. Någon behövde få mamma att sluta gråta tillräckligt länge för att skriva under skolpapperen.
Theo
Och någon borde ha sagt att pappas resväska var packad innan du skrek åt honom.
Mara
Du minns inte den morgonen.
Theo
Jag minns att jag gömde mig bakom rockarna. Jag minns att han kollade tågtiden innan du kom ner. Det var inte du som fick honom att gå.
Mara
Mamma sa att du sov igenom allt.
Theo vecklar upp ett fyrkantigt papper som blivit mjukt i vecken.
Theo
Mamma säger saker när sanningen har vassa hörn. Hon la också den här i fodret.
Theo
Bara ungefär fyrtio gånger. Dörren öppnas för två. Den visar sanningen som en person inte kan bära ensam. Hennes ord, inte pappas.
Mara
Hon visste att jag öppnade den.
Theo
Jag tror att hon väntade på att du skulle sluta gå ner dit ensam.
Mara
(knappt mer än en viskning)
Om den visar perrongen igen kanske jag inte kan röra mig.
Theo
Då är jag extremt jobbig tills du gör det. Det är min mest utvecklade talang.
Mara
Ett varv var. Om något känns fel stänger vi. Ingen diskussion.
Mara lägger sin hand över Theos. Nyckeln vrids ett varv och sedan två. Bortom dörren hörs ett tåg rusa förbi på avstånd, följt av vågor som slår mjukt. Syskonen ser på varandra innan dörrklinkan lyfts.
Theo
Ett varv var. Och den här gången får vi båda minnas vad som händer.