Bröllopstalet

Ben. Kompis. Jag tänker titta på dig under den här biten, för din nya svärmor sitter vid bord fyra och jag har precis upptäckt att kort tre är det om Lanzarote. Jag kan inte ta kort tre. Kort fyra till nio bygger allihop på kort tre. Så vi improviserar. Alla har fått fisk, de är medgörliga.

Jag har känt Ben sedan vi var nio. Han var killen med inhalatorn och väldigt bestämda åsikter om vilken dinosaurie som skulle vinna. Är det fortfarande, på båda punkterna. Det är tack vare honom jag klarade teoriprovet, det är tack vare honom jag inte köpte den där skåpbilen, och han är, och det vill jag att alla här hör, den enda som någonsin sms:at 'hemma ordentligt?' till mig klockan två på natten och faktiskt hållit sig vaken för att få svar.

Det här borde jag inte säga. Jag var orolig inför i dag. Inte för Priya. Priya är det bästa som någonsin hänt dig, det vet alla i det här tältet, jag såg hennes ansikte under löftena och det var ärligt talat lite mycket. Jag var orolig för mig. Från nio till trettiofyra är lång tid att vara den någon ringer först. Jag stod där i morse och rättade till din bröstbukett och tänkte: jaha, då var det slut, sista gången det är jag som ser till att du ser ordentlig ut.

Och så sa du: 'Har du ätit?' och gjorde den där minen. Så. Jag mår bra. Jag har blivit nedflyttad till andra samtalet och jag tänker vara lysande på det.

Ben. Priya. Korten åker i vattenkannan. Upp med glasen. För de enda två i det här rummet som jag faktiskt skulle låta köra min skåpbil.