Elin har redan knackat. När dörren öppnas tar hon ett steg tillbaka, med armarna hårt korsade mot kylan, och tittar förbi kvinnan in i hallen.
Elin
Hej. Förlåt. Är han hemma? Nej. Bra. Alltså, det är okej. Jag är bara här för min jacka. Den blå. Den hänger på kroken bakom köksdörren, under hans fleece.
Du behöver inte hämta den, jag kan... okej. Tack.
Du har klippt dig. Det är fint. Kortare.
Jag ville säga, medan han är ute. Tack för söndagarna. För att du ställde fram en tallrik utan att fråga. Ingen gör det hos oss. Vi äter i knät.
Jag gråter inte. Det är kallt. Det är kallt för att jag inte har min jacka.
Åh. Du hittade den.
Egentligen. Skulle du kunna hänga tillbaka den? På kroken. Under fleecen.
Det är bara det att om den fortfarande är här så har jag fortfarande ett skäl att knacka. Inte för hans skull. För såsens skull, mest.
Säg inte att jag var här. Om han frågar vems jacka det är, säg att den är min och att jag kommer tillbaka för den. Söndag.