Måsen: Ninas monolog

Jag är en mås... Nej, inte det. Jag är skådespelerska. Ja, just det! Och han är här... Ja, just det... Det gör ingenting... Ja... Han trodde inte på teatern, han skrattade hela tiden åt mina drömmar, och så småningom slutade jag också att tro och tappade modet... Och så kärlekens bekymmer, svartsjukan, den ständiga rädslan för den lille... Jag blev småaktig, obetydlig, jag spelade utan mening... Jag visste inte vad jag skulle göra med händerna, jag kunde inte stå på scenen, jag behärskade inte rösten. Du förstår inte hur det är när man känner att man spelar förfärligt.

Jag är en mås. Nej, inte det... Minns du att du sköt en mås? En man kom förbi av en slump, fick syn på den och förstörde den, bara för att han inte hade något bättre för sig... Ett ämne för en kort novell... Det är inte det...

Vad pratar jag om...? Jag talar om scenen. Nu är jag inte längre sådan... Nu är jag en riktig skådespelerska, jag spelar med njutning, med hänförelse, jag blir berusad på scenen och känner mig vacker. Och nu, medan jag bor här, går jag hela tiden till fots, jag går och går och tänker, tänker och känner hur mina själskrafter växer för varje dag... Nu vet jag, nu förstår jag, Kostja, att i vårt arbete, vare sig vi spelar på scen eller skriver, är det viktigaste inte äran, inte glansen, inte det jag drömde om, utan förmågan att uthärda. Lär dig bära ditt kors och tro. Jag tror, och då gör det inte så ont, och när jag tänker på mitt kall är jag inte rädd för livet.