Hamlet: Att vara eller inte vara

Att vara eller inte vara, det är frågan: Om det är ädlare i sinnet att uthärda Det vilda ödets slungstenar och pilar, Eller att gripa vapen mot ett hav av plågor Och genom motstånd göra slut på dem? Att dö, att sova, Inget mer; och med en sömn få säga att vi slutar Hjärtats värk och alla tusen stötar Som köttet ärver: det är en fullbordan Att innerligt önska sig. Att dö, att sova. Att sova, kanske drömma, ja, där sitter haken, För vilka drömmar som kan komma i dödens sömn När vi har skakat av oss jordelivets tumult, Det måste få oss att tveka. Det är den tanken Som ger vårt elände ett så långt liv.

För vem står ut med tidens piskrapp och förakt, Förtryckarens orätt, den högfärdiges hån, Den försmådda kärlekens kval, lagens långsamhet, Ämbetsmannens fräckhet och de sparkar Som tålig förtjänst får av de ovärdiga, När han kan ge sig själv sin sista vila Med en enkel dolk? Vem bär då dessa bördor, Stönar och svettas under ett trött liv, Om inte skräcken för något efter döden, Det oupptäckta landet, från vars gräns Ingen resande återvänder, förvirrar viljan Och får oss hellre bära de plågor vi har Än fly till andra som vi inget vet om?

Så gör vårt tänkande oss alla fega, Och så blir beslutsamhetens friska färg Försjuklig under tankens bleka skimmer, Och företag av stor kraft och vikt Vänder av den hänsynen sin ström på sned Och mister namnet handling.