Livet en dröm: Segismundos klagan

Ack, jag arme! Ack, olycklige! Himlar, jag kräver att få veta, när ni nu behandlar mig så, vilket brott jag kunde begå mot er genom att bli född; fast är jag född, förstår jag nog vilket brott jag redan gjort: skäl nog har den haft, er rätt och er stränghet, att straffa mig; för människans största brott är att hon alls har blivit född.

Jag vill bara få förstå, för att få ro i mitt grubbel (om vi, himlar, lägger åt sidan själva brottet att bli född), vad mer jag kan ha gjort er för att ni ska straffa mig mer? Föddes inte alla andra? Och om alla andra föddes, vilka förmåner fick de då som jag aldrig fick njuta av?

Fågeln föds, och med den prakt som ger den skönhet utan like är den knappt en blomma av fjädrar, en liten bukett med vingar, förrän den genom luftens salar skär fram i väldig fart och säger nej till omsorgen i boet som den lugnt lämnar: och jag, som har mer själ än så, har jag mindre frihet då?

Vilddjuret föds, och med en päls som vackra fläckar tecknar är det knappt en stjärnbild (tack vare den lärde penseln), förrän det, djärvt och grymt, av människans nöd och tvång lär sig att själv vara grymt, ett odjur i sin labyrint: och jag, med bättre instinkt, har jag mindre frihet då?

Fisken föds, som inte andas, ett foster av rom och dy, och knappt har den, ett skepp av fjäll, fått se sig själv på vågorna, förrän den vänder åt alla håll och mäter den väldiga rymd av allt det utrymme som det kalla djupet ger den: och jag, med friare vilja, har jag mindre frihet då?

Bäcken föds, en orm som slingrar sig loss bland blommor, och knappt har den, en silverorm, brutits i bukter bland blommorna, förrän den, som en musiker, prisar blommornas godhet, som ger den det öppna fältets majestät för dess flykt: och jag, som har mer liv ändå, har jag mindre frihet då?