Romeo och Julia: balkongscenen

Romeo

Jag tar dig på ditt ord. Kalla mig kärlek, så är jag döpt på nytt. Från denna stund är jag inte längre Romeo.

Julia

Vem är du, som i nattens skydd och mörker snubblar in i mina hemligheter så?

Romeo

Med något namn vet jag inte hur jag ska säga dig vem jag är. Mitt namn, mitt helgon, är förhatligt för mig själv, eftersom det är din fiende. Stod det skrivet här, så rev jag sönder ordet.

Julia

Mitt öra har ännu inte druckit hundra ord ur din mun, och ändå känner jag igen klangen. Är du inte Romeo, och en Montague?

Romeo

Ingetdera, min sköna, om du ogillar något av dem.

Julia

Hur kom du hit, säg mig, och varför då? Trädgårdens mur är hög och svår att klättra över, och platsen är döden, med tanke på vem du är, om någon av min släkt finner dig här.

Romeo

På kärlekens lätta vingar flög jag över muren, för murar av sten kan inte stänga kärlek ute, och det som kärlek kan, det vågar kärlek pröva. Därför kan din släkt inte hejda mig.

Julia

Om de får se dig, så mördar de dig.

Romeo

Ack, det ligger större fara i ditt öga än i tjugo av deras svärd. Se bara ömt på mig, så står jag pansrad mot all deras fiendskap.

Julia

Inte för allt i världen vill jag att de ser dig här.

Romeo

Jag har nattens mantel som döljer mig för dem, och älskar du mig inte, låt dem finna mig här. Hellre att mitt liv tar slut genom deras hat än att döden skjuts upp och jag får leva utan din kärlek.

Julia

Vem visade dig vägen hit till platsen?

Romeo

Kärleken, som först fick mig att fråga; han gav mig råd, och jag lånade honom ögon. Jag är ingen lots, men vore du så fjärran som den vida strand som sköljs av det yttersta havet, så skulle jag våga färden för en sådan dyrbar last.

Julia

Du vet att nattens mask ligger över mitt ansikte, annars skulle en flickas rodnad färga mina kinder för det du hört mig säga i kväll. Gärna skulle jag hålla mig till formerna, gärna, gärna förneka det jag sagt; men farväl, artigheter. Älskar du mig? Jag vet att du säger ja, och jag ska ta dig på ditt ord. Men om du svär, kan du visa dig falsk. Åt de älskandes falska eder, sägs det, skrattar Jupiter. Min käre Romeo, om du älskar mig, så säg det uppriktigt. Eller tycker du att jag är för lättvunnen, så ska jag rynka pannan och vara besvärlig och säga nej, så att du får fria. Men annars, inte för allt i världen. Sanningen är, vackre Montague, att jag är alltför förälskad, och därför kanske du tror att jag är lättsinnig. Men lita på mig, min herre, jag ska visa mig mer trofast än de som är listigare på att spela kalla. Jag borde ha varit mer reserverad, det måste jag erkänna, men du hörde, innan jag visste om det, min sanna kärleks lidelse. Förlåt mig därför, och tolka inte min eftergivenhet som lättfärdig kärlek, som den mörka natten nu har avslöjat.

Romeo

Min fröken, vid den heliga månen där jag svär, som klär med silver alla fruktträdens toppar...

Julia

Å, svär inte vid månen, den ombytliga månen, som skiftar varje månad i sin runda bana, så att inte din kärlek blir lika växlande.

Romeo

Vid vad ska jag då svära?

Julia

Svär inte alls. Eller vill du det, så svär vid ditt eget ljuva jag, som är min avgudadyrkans gud, så ska jag tro dig.