Jeppe på Berget: varför Jeppe dricker

Folk i häradet säger nog att Jeppe dricker; men de säger inte varför Jeppe dricker; för jag fick aldrig så mycket stryk under de tio år jag var i milisen som jag får på en enda dag av det elaka kvinnfolket; hon slår mig, ridfogden driver mig till arbete som ett kreatur, och klockaren gör mig till hanrej.

Får jag då inte dricka? Får jag inte ta till de medel som naturen ger oss att driva bort sorgen med? Vore jag en dumskalle, så gick sådant mig inte så djupt till hjärtat, och då drack jag inte heller, men det är en avgjord sak att jag är en klok karl, därför känner jag sådant mer än andra, och därför måste jag också dricka.

Min granne Moons Christophersen, som är min gode vän, säger ofta till mig: Fan i din tjocka mage, Jeppe, du skulle slå tillbaka, så blev nog käringen snäll.

Men jag kan inte slå tillbaka, och det av tre orsaker. För det första för att jag inte har något kurage. För det andra för den förbannade Mäster Erik som hänger bakom sängen, som min rygg inte kan tänka på utan att den börjar gråta.

För det tredje därför att jag, utan att berömma mig själv, har ett godmodigt sinnelag och är en god kristen, som aldrig söker hämnd, inte ens på klockaren, som sätter det ena hornet på mig efter det andra; för jag ger honom hans offer vid de tre stora helgerna på köpet, fast han inte har så mycket heder i kroppen att han bjuder mig på ett krus öl på hela året.