INT. FÄNGELSEHÅLA - NATT
gömmer sig på bädden.
Margarete
Ve! Ve! De kommer. Bittra död!
Faust
Tyst, tyst! Jag kommer, jag ska rädda dig.
Margarete
Är du en människa, så känn min nöd.
Faust
Du skriker vakterna ur sömnen, hör på mig!
Margarete
Vem gav dig, bödel, denna makt
över mig!
Du hämtar mig redan vid midnatt, i natt.
Förbarma dig och låt mig leva!
Är det inte tidigt nog i morgon bitti?
Jag är ju ännu så ung, så ung!
Och ska redan dö!
Vacker var jag också, och det blev mitt fördärv.
Nära var vännen, nu är han fjärran och skild,
kransen ligger sönderriven, blommorna strödda vilt.
Rör mig inte så våldsamt, du!
Skona mig! Vad har jag gjort dig nu?
Låt mig inte be förgäves,
jag har ju aldrig sett dig i mina dagar!
Faust
Hur ska jag stå ut med denna jämmer!
Margarete
Nu är jag helt i din makt.
Låt mig bara först ge barnet di.
Jag smekte det hela denna natt;
de tog det ifrån mig för att plåga mig
och säger nu att jag har dödat det.
Och aldrig mer blir jag glad igen.
De sjunger visor om mig! Folk är elaka!
En gammal saga slutar så,
vem bad dem tolka den?
Faust
Den som älskar dig ligger här vid dina fötter
för att låsa upp ditt eländes bojor.
Margarete
Å, låt oss knäböja och åkalla helgonen!
Se! Under dessa trappsteg,
under tröskeln, se,
sjuder helvetet!
Den Onde,
med fasansfull vrede,
för ett dån!
Margarete
Det var min väns röst!
Var är han? Jag hörde honom ropa.
Jag är fri! Ingen ska hindra mig.
Om hans hals vill jag flyga,
vid hans bröst vill jag ligga!
Han ropade Gretchen! Han stod på tröskeln.
Mitt genom helvetets tjut och skrammel,
genom grymt och djävulskt hån,
kände jag igen den ljuva, den älskande ton.
Margarete
Det är du! Å, säg det en gång till!
Det är han! Det är han! Vart tog all plåga vägen?
Vart tog fängelsets ångest vägen? Och kedjorna?
Det är du! Du kommer för att rädda mig.
Jag är räddad!
Där är gatan redan igen,
där jag såg dig första gången, min vän.
Och den glada trädgården,
där jag och Marta väntar på dig.
Margarete
Å, dröj,
jag dröjer ju så gärna där du dröjer.
Faust
Skynda!
Om du inte skyndar dig
får vi betala dyrt för det.
Margarete
Va? Kan du inte kyssas längre?
Min vän, så kort tid borta från mig,
och du har glömt hur man kysser?
Varför blir jag så rädd vid din hals?
Förr, när dina ord, dina blickar
fick en hel himmel att strömma över mig,
och du kysste mig som om du ville kväva mig.
Kyss mig!
Annars kysser jag dig!
Å ve! Dina läppar är kalla,
är stumma.
Vart har din kärlek
tagit vägen?
Vem tog den ifrån mig?
Faust
Kom! Följ mig! Älskling, fatta mod!
Jag ska smeka dig med tusenfaldig glöd,
bara följ mig! Det är allt jag ber dig om!
Margarete
Och är det du? Och är det verkligen du?
Faust
Det är jag! Kom med!
Margarete
Du löser mina bojor,
tar mig igen i din famn.
Hur kommer det sig att du inte skyr mig?
Och vet du då, min vän, vem du befriar?