Onkel Vanja: Sonjas monolog

Vi ska leva, onkel Vanja. Vi ska leva en lång, lång rad av dagar, långa kvällar; vi ska tåligt bära de prövningar som ödet sänder oss; vi ska arbeta för andra, både nu och när vi blir gamla, utan att få vila, och när vår stund kommer ska vi ödmjukt dö, och där, på andra sidan graven, ska vi säga att vi har lidit, att vi har gråtit, att vi har haft det bittert, och Gud ska förbarma sig över oss, och du och jag, onkel, käre onkel, ska få se ett liv som är ljust, underbart och skönt, och vi ska glädjas och se tillbaka på våra olyckor i dag med ömhet, med ett leende, och vi ska vila. Jag tror, onkel, jag tror så innerligt, så glödande... Vi ska vila!

Vi ska vila! Vi ska höra änglarna, vi ska se hela himlen gnistra av diamanter, vi ska se hur allt ont på jorden, alla våra lidanden drunknar i en barmhärtighet som ska fylla hela världen, och vårt liv ska bli stilla, milt och ljuvt som en smekning. Jag tror, jag tror... Stackars, stackars onkel Vanja, du gråter... Du har aldrig fått känna någon glädje i ditt liv, men vänta, onkel Vanja, vänta... Vi ska vila... Vi ska vila!

Vi ska vila!